Nu är håret sköljt och torkat. Riktigt nöjd över hur det förändras!
Nu krävs bara en till färgning sen tror jag att jag är klar.. Men det blir senare!
Mitt hår ska slippa bli misshandlat i några dagar och få vila upp sig =)
Har nämligen blekt det igår och idag färgat det till en mörkblond färg.

Just nu städar jag rummet. Har knappt kunnat se golvet på flera dagar
men nu är det priiiiiiima fiiiint! Snart ska jag mumsa sallad och sen börja planera veckan!

Varit en liten funderarkväll idag. Och det jag kommit fram till är att;
JAG SAKNAR MÅL.

Läst igenom gamla blog inlägg då jag var en riktig drömmare. Det gör ont.
Vart tog den Yami vägen? Jag tror jag råkade tappa bort henne bland
slutproven och utspringet i juni månad.. Någonstans där i alla fall.
Hon kanske sprang åt ett annat håll?

Det var inte alls såhär det var tänkt att det skulle bli.
Förut var det tänkt att jag skulle ha flyttat till Stockholm efter studenten
med min f.d. bästa vän, jag skulle ha en fin lägenhet som jag skulle
ägna sommaren till att designa á la Yami. Jag skulle hoppa in på
frisör/make up-utbildningen direkt till höst och jobba på Stockholms fina barer.

Jag drömde om flytten till L.A. som då var någonting som kändes verkligt.
Jag drömde om flyttar, utbildningar, resor och äventyr.
Jag drömde om någonting annat än det här.

Nu bor jag halvtid hemma och halvtid i Nyköping känns det som. Det
känns som att mitt liv ligger i min nyinköpa fina väska, far hit och dit.

Köerna på lägenheter i Nyköping är enorma. Speciellt utan inkomst.
Jag jobbade i somras i Malmköping trots att jag lovat mig själv innan
att inte stanna där en sekund efter studenten. Jag hittar inget jobb
som tilltalar mig och jag har skrivit upp mig på högskoleprovet bara
för att, utan någon plan efter det. Det är inte mig.

Jag hade alltid planer och mål. Men jag har inte jagat efter en enda.
Motivationen har försvunnit och likaså intresset.

Jag känner mig tom utan dom. Jag vill ha nya mål och intressen.
Hitta vad som är just mig. Ta tag i saker. Inte bara tänka.

Jag vill flytta. Jag vill träna. Jag vill jobba. Jag vill plugga.
Jag vill ha en hobby. Jag vill vara bra på nåt. Jag vill fixa mig själv.

Det var mitt högsta mål. Nu behöver jag ny drivkraft.

Tröttnat på att alla mina örhängen försvinner och jag alltid måste köpa
nya, och så hatar jag när alla smycken trasslar sig och går sönder.

Och när man är bra som mig, så kommer man på en lösning;
(Efter ca 10 års användning av örhängen)

Bra början, eller hur?!

Antar att jag har kommit till sådana dagar igen. Och jag gör det inte med flit. Jag låter bara allt runt omkring rinna över mig precis som regnet gjort de senaste dagarna. Jag har inte gjort så speciellt mycket, knappt rört mig ur sängen om man ska tänka på helheten. Jag behövde det ett tag. Få vara bara. Tänka igenom allt. Igår kom jag till en punkt som faktiskt gör mig lite stolt. Jag stängde av datorn, helt, och jag la mig och bara stirrade i taket. Kopplade bort allt. Och jag somnade, och sov så otroligt skönt. Det behövdes, jag har varit väldigt orolig på sistone även fast jag inte velat tagit tag i det på riktigt. Jag har tagit studenten nu,  jag har jobbat så otroligt mycket och snart jobbar jag de sista dagarna innan det stänger ner för säsongen, vilket också har bidragit till mycket fritid och ett såkallat sommarlov för min del, om man nu kan kalla den här årstiden för sommar. Och jag har ett ständigt eko i mitt huvud, min egna röst som ställer samma jävla fråga; "Vad händer nu då, Yami?". Och jag kunde äntligen påminna mig själv ikväll att jag behöver inte ha det svaret nu. Jag behöver faktiskt inte ha det svaret på många år. Jag har alltid levt efter att ta vara på dagen och inte oroa mig för framtiden, för framtiden är för långt borta och alldeles för mycket tid att kunna styra över. Men på sistone har jag haft en stress inom mig för vad mitt nästa steg ska rikta sig åt, och jag har förstorat miljoner saker och ibland till och med tänkt tanken om att saker ska vara försent. Varför lurar jag mig själv?
Jag har fan all tid i världen, och om jag letar lite till hittar jag säkert yttligare mer tid.

Jag har aldrig kunnat se mig själv som gammal. Jag kan se en ring på mitt finger, en man som älskar mig, ett drömjobb som jag älskar och en lyxig lägenhet som jag själv förtjänat. Längre än så kan jag inte se. Och jag kanske ska blunda lite oftare, och inte pressa mig själv till att jag borde ha mina vyer framför mig redan imorgon. Utan jag borde hitta tillbaka till den Yami som uppskattade varje sekund som hon blev erbjuden. Hon som var spontan, tog hand om sig själv, fanns där för andra och inte tog så hårt på saker. Hon som inte hade så svårt att släppa taget om saker på grund av att hon starkt litade på att tiden läker alla sår och att allting händer av en mening.
För hon hade alltid rätt om det. Varför glömmer hon bort det ibland?

För jag börjar tro att om man siktar för högt och ser allt för klara mållinjer, så kanske man glömmer bort att ta sig dit på rätt sätt. För att komma till mållinjen måste man ta sig förbi hinder och svängar, och ibland kanske till och med fråga efter vägen. Och det är väl egentligen hur man tog sig till mål som räknas. Även om man måste arbeta hårt, pressa sig själv ibland men samtidigt veta när det är dags att stanna till för att andas, om man hittar genvägar, och om man kanske råkar gå fel och måste gå tillbaka, så lär man sig någonting. Och vad jag vet så är lärdom någonting nyttigt. Det är ingenting man ska vara otacksam över, oavsett hur den ges till dig.

Jag har en känsla över att jag kommer sova gott inatt med. Nu när allting känns klarare i huvudet. Och imorgon ska jag jobba av några av mina sista timmar.
Sen är det söndag, en helt okej dag att börja med förändringar på.

Ibland känner jag mig så himla dum.
Det finns en enda anledning till att jag bloggar;
Att jag ska kunna läsa och kunna tänka tillbaka på mina
dagar i framtiden. Även om det är om en vecka, en månad,
ett år eller om femtio, så vill jag kunna minnas allt som händer.

Och det slutar alltid likadant; Jag skriver ett tag, uppdaterar om
allt och inget, tröttnat mer och mer, någonting händer och då
byter jag blogg som en ny start.

Men när jag tittar tillbaka på gamla bloggar älskar jag att
läsa om ingenting. Jag älskar att läsa allt. För det är minnen.

'

Fan, för att vara arbetslös nu för tiden är jag ändå en rätt
upptagen kvinna! Tänka sig :) !


Fan, studenten är nog bland de bästa jag har varit med om!
Vi samlades vid skolan vid 9-tiden, tog gruppbilder, drack,
pratade, tog kort, dansa, jaaaag vet inte vad!

Sen vart det mat, spex, taggning och tillslut utspring!
Måste skryta om att jag fick "pris" eller vad man säger utav
skolan, för personlig utveckling. Tappade hakan, men det kändes
skönt, så mycket jag förändrats!

Möttes utav finaste familjen som pyntat till bilen med balonger,
hälsade på dom, kramades och hämtade dricka.

Sen tågade vi allihopa upp till stadshuset där vi partade och hälsade
på flera, sen bar det av till flaken, tusen människor, fuuuullt med
musik och finaste flaket som vi hade! Stod och dansade, skrek,
sjöng, skrattade, posade, drack, skrek ännu mera!

Sen bar det av hemmåt en snabbis och vid 10-tiden var jag i
Nyköping igen av en snäll baba som körde mig, ingen buss på studenten inte!
Där drack vi lite till, tjoade, drog ut på krogen, efterfest, osv.

Jag är fortfarande död efter helgen och min röst har blivit sliten igen.

SÅÅÅÅ JÄÄÄÄVLAAA VÄÄÄÄRT!

Bilder kommer i omgångar!

Pratade med en vän om konsten att bli snygg på kort..
Jag är en sån som står och försöker med varenda pose i världen
och fyller mitt minneskort med hundra bilder, sen är 1-2 st okej.

Detta fick mig att kolla igenom kort på mig under åren som gått.
(Menar inte att låta ego.. Niiii fattar!) Jag dör av garv!

Jag 13 år.


13/14 år.










15/16 år.







Plus mina killer-nails! Var tvungen att klippa av dom efter några veckor
när jag började på min skola när det var dags att gå in i restaurangen.
Ångrar det varje sekund..

Har någon svaret på hur man gör det?

Efter så många backstabbar utav vänner, efter att lämnat
ett långt förhållande.. Hur får man vardagen att fungera då?


Helt plötsligt har jag slängts in i en värld där jag bara kan
balansera på ett ben. Det känns som att halva min grund
har rasat och jag vet inte vart jag ska sätta ner min andra fot.

Jag är rädd för att den andra halvan ska raseras och jag är
rädd för att jag ska falla ännu hårdare.

Men jag måste erkänna att jag är inte rädd för hur det kommer
sluta, jag är bara orolig över hur lång tid det kommer ta tills jag
känner att jag står stabilt igen och tills tyngden ska försvinna
ifrån mina axlar. Jag har fallit förr, och jag reste mig upp.
Jag brändes ner men reste mig upp snäppet starkare.

J a g  s t å r  b a r a  i n t e  u t  m e d  v ä n t a n.