Antar att jag har kommit till sådana dagar igen. Och jag gör det inte med flit. Jag låter bara allt runt omkring rinna över mig precis som regnet gjort de senaste dagarna. Jag har inte gjort så speciellt mycket, knappt rört mig ur sängen om man ska tänka på helheten. Jag behövde det ett tag. Få vara bara. Tänka igenom allt. Igår kom jag till en punkt som faktiskt gör mig lite stolt. Jag stängde av datorn, helt, och jag la mig och bara stirrade i taket. Kopplade bort allt. Och jag somnade, och sov så otroligt skönt. Det behövdes, jag har varit väldigt orolig på sistone även fast jag inte velat tagit tag i det på riktigt. Jag har tagit studenten nu,  jag har jobbat så otroligt mycket och snart jobbar jag de sista dagarna innan det stänger ner för säsongen, vilket också har bidragit till mycket fritid och ett såkallat sommarlov för min del, om man nu kan kalla den här årstiden för sommar. Och jag har ett ständigt eko i mitt huvud, min egna röst som ställer samma jävla fråga; "Vad händer nu då, Yami?". Och jag kunde äntligen påminna mig själv ikväll att jag behöver inte ha det svaret nu. Jag behöver faktiskt inte ha det svaret på många år. Jag har alltid levt efter att ta vara på dagen och inte oroa mig för framtiden, för framtiden är för långt borta och alldeles för mycket tid att kunna styra över. Men på sistone har jag haft en stress inom mig för vad mitt nästa steg ska rikta sig åt, och jag har förstorat miljoner saker och ibland till och med tänkt tanken om att saker ska vara försent. Varför lurar jag mig själv?
Jag har fan all tid i världen, och om jag letar lite till hittar jag säkert yttligare mer tid.

Jag har aldrig kunnat se mig själv som gammal. Jag kan se en ring på mitt finger, en man som älskar mig, ett drömjobb som jag älskar och en lyxig lägenhet som jag själv förtjänat. Längre än så kan jag inte se. Och jag kanske ska blunda lite oftare, och inte pressa mig själv till att jag borde ha mina vyer framför mig redan imorgon. Utan jag borde hitta tillbaka till den Yami som uppskattade varje sekund som hon blev erbjuden. Hon som var spontan, tog hand om sig själv, fanns där för andra och inte tog så hårt på saker. Hon som inte hade så svårt att släppa taget om saker på grund av att hon starkt litade på att tiden läker alla sår och att allting händer av en mening.
För hon hade alltid rätt om det. Varför glömmer hon bort det ibland?

För jag börjar tro att om man siktar för högt och ser allt för klara mållinjer, så kanske man glömmer bort att ta sig dit på rätt sätt. För att komma till mållinjen måste man ta sig förbi hinder och svängar, och ibland kanske till och med fråga efter vägen. Och det är väl egentligen hur man tog sig till mål som räknas. Även om man måste arbeta hårt, pressa sig själv ibland men samtidigt veta när det är dags att stanna till för att andas, om man hittar genvägar, och om man kanske råkar gå fel och måste gå tillbaka, så lär man sig någonting. Och vad jag vet så är lärdom någonting nyttigt. Det är ingenting man ska vara otacksam över, oavsett hur den ges till dig.

Jag har en känsla över att jag kommer sova gott inatt med. Nu när allting känns klarare i huvudet. Och imorgon ska jag jobba av några av mina sista timmar.
Sen är det söndag, en helt okej dag att börja med förändringar på.