Vi är väldigt naiva. Eller rättare sagt; Dumma.

Så som vi inbillar oss att sanningen skulle vara menat på ett annat sätt och som om falskhet inte ens existerade. Som om det finns människor som har en ren själ och som inte ens i tankarna längtat efter en annan. Som om kärlek var så enkelt som vi blev uppväxta med. Som om kärlek egentligen inte är en pirrig känsla som mestadels tyngs ner av irritation, frustration, svartsjuka, misstankar, förhoppningar, ovishet samt självkränkning. Som om vi alla inte skyller den andras felsteg på oss själva.

Så som vi inbillar oss att bara några ord kan få hela pjäsen att sluta annorlunda. Som om våra ord gjorde någon skillnad. Som om hans handlingar berodde på dig. Som om han inte ville det själv. Som om han skulle vara en bättre person om ansvaret låg i dina händer istället. Som om man måste anstränga sig för att bli älskad.

Så som vi inbillar oss att han har blivit en bättre person. Så som vi inbillar oss att det är vi som gjorde honom till den bättre personen. Som om han inte spelar med. Som om han inte ser igenom våra skådespel. Som om han inte är den bättre skådespelaren som försöker komma åt huvudrollen. Som om han inte vet vilken makt han har som kan skriva om manuset. Som om vi inte tar det och övar upp en ny roll för att passa in där bredvid honom.

Så som vi inbillar oss att han kommer stanna tills föreställningen är slut. Så som vi inbillar oss att han kommer spela pjäsen en gång till. Som om han inte har andra erbjudanden. Som om han inte säljer sig till en annan. Som om han inte roffar åt sig det användbara runt omkring honom. Som om han aldrig skulle kunna slänga tillbaka biljetterna på dig.

Jag har gjort en ny kategori för mina personliga texter.
De handlar om allt mellan himmel och jord.
Men mestadels om kärlek, vänskap och minnen.

Har även gjort en tillhörande blogg med bara texterna.
www.yamiofsweden.blogg.se/lelove

Men som sagt, dessa kommer uppdateras i båda :)
Nackdelen är att vissa utav mina texter ligger redan uppe
men nu i andra kategorier, men från och med nu så samlas de där.

Vi låtsades som att alla andra inte fanns där. Vi var i vår egna värld igen. Den världen då vi alltid räknades som just Vi. Vi båda försökte få fram någonting. Velade med vilka ord som borde sägas först. Du började.

Försökte förklara. Försökte säga allting som du redan sagt till mig de senaste åren. Och jag fick höra det igen. Hur glada vi gör varandra och hur vi är så duktiga på att få varandra att må så jävla kasst. Och när jag vågar höja blicken och titta in i dina ögon så vet jag att det är du som lider mest. Därför gördet så ont. Du är inte någon som förtjänat det här. Förtjänat någon som mig.

Du hade släppt ut allt ditt hjärta bar på och stod där helt obeväpnad. Och jag sparkade bara på dig, gjorde det hela snäppet värre. Och jag kan inte rå för det. Oavsett hur underbart och lätt allt blir när det är bara vi två så räcker det ändå inte för mig. Det tar emot, utan någon speciell anledning.

Vi båda lyckas inte veta när det är dags att ge upp, lägga det bakom oss, och gå vidare. Det har alltid varit så fint. Två trasiga hjärtan som passade så jävla bra ihop. Det borde inte vara så svårt att lägga personer bakom sig. Det borde inte vara så lätt att sakna en person fastän man vet att det är bäst så här.

Du. Jag. För oss själva.