Sitter i ett rum som för några månader sedan var mitt andra hem. Där miljontals olika historier har inträffat i spegelbilder av bra och dåliga. Och jag kan med hela mitt hjärta säga att jag vet vad dåliga händelser innebär nu. Hur mycket smärta, tårar och tyngd det för med sig. Men hur jag än vrider och vänder på det så försvinner alla flashbacks till de dåliga minnen så fort jag påminns om de bra. De lyckliga, töntiga, skrattande stunderna. Det spelar ingen roll vad som än händer, det är någonting som satt sig för hårt runt mitt hjärta och kommer alltid att ha en speciell plats där. Oavsett fast jag själv väntar mig några tårfyllda stunder i framtiden. Jag vet inte om det är nåt fel hos mig, eller om jag bara är realistisk. Det enda jag vet är att jag kommer att fortsätta försöka tills mitt hjärta inte orkar mer. För då vet jag att jag gav allt, jag behöver inte utsätta min hjärna för funderingar som till exempel "tänk om..". För ger jag allt, då har jag ett klartecken, svart på vitt.

2 Augusti 2011

Jag antar att jag har gjort ett vettigt beslut om att ha en person mindre i mitt liv. Det känns tufft, jobbigt och allt sånt där som det gör när man känner sig sviken av sina närmsta. Men jag vet att jag kommer må bättre av det i slutändan, för meningen med vänner är ju trots allt att de ska vara vänner. Och det är såna smällar man får ta i livet tills man hittar de där riktigt äkta som slår alla andra. Men jag hatar verkligen att tro saker om folk, och de själva bevisar att de är raka motsattsen.


En riktigt klock vän sa till mig att vissa saker som jag har märkt på mig själv kan ha orsakats på grund av att jag är stressad både fysiskt och psykiskt. Och så påminnde en annan vän mig om att jag skulle tänka på detta påstående, och jag minns att jag svarade att jag faktiskt inte kan rå för att människor runt omkring mig beter sig som dom gör.

Ungefär så känns det. Många av mina nära har försvunnit de senaste åren. Självklart har jag även vunnit många fina vänner i farten, men dessa människor har inte fört med sig ovishet så jag har inte kunnat vara annat än lycklig med dom. Men jag saknar den där trygga känslan. Att alltid känna sig trygg, att aldrig behöva tvivla på om någon verkligen kommer hjälpa mig upp när jag faller. Det är nog det som tar mest, jag vet inte längre med vissa människor.


Jag hade ett skönt samtal med en vän idag. Vi pratade mycket om framtiden, yttligare en grej jag är orolig över. Och det som är så skönt, är att hon är lika vilsen som jag. Men vi kom överräns om att hjälpa varandra på bästa sätt. Jag saknar henne så mycket. Jag önskar att jag nu på sekunden kunde knacka på hennes dörr med en flaska med god dricka och sätta oss ner och klaga på allt mellan himmel och jord, bara för att få det ur mig. Hon vet så mycket om mig, men hon har aldrig brytt sig. Och hon slutar aldrig att bli förvånad. Säger jag att det är på ett sätt, men i nästa sekund säger att det är på ett annat sätt, så tar hon det. Inga motsägelser, bara frågor för att kunna förstå.

Och jag tror att det är en viktig nyckel i en vänskap. Att förstå varandra. Att aldrig köra fula spel för att orsaka drama, aldrig göra handlingar för att man tror något och att inte lyssna på rykten om personer. För att kunna förstå måste man våga fråga och kunna ge bra svar. Det behövs långa samtal, argument och diskussioner.

Jag saknar de nätter man satt uppe och pratade om allt och inget med en nära. Att berätta om ens djupaste tyngder till de lättaste minnena. Jag saknar att efter intensiva samtal komma på att natten har närmat sig morgon. Jag saknar att dela med mig av allt som jag inte gjort på så länge. Inte på samma sätt. Jag saknar att lyssna på spännande historier om helgalna dagar, roliga fester, dramatiska bråk, ledsamma stunder.

På något sätt känns så mycket inte likadant. Men det finns ingenting som säger att det här inte är till det bättre.
Att jag har förlorat människor som står mig nära på grund av såna enorma felsteg de tagit har inte dragit ner mig helt, det är en tyngd självklart, men jag fortsätter gå. Och jag har människor som går med mig.

Så egentligen vill jag väl säga att jag är nöjd med hur allting är nu, men jag vet innerst inne att jag kommer känna att allt har fallit på plats och verkligen är perfekt någon dag snart. Det handlar nog mycket om mig själv också.

För nästan exakt ett år sen satt jag och skrev en text om dig.
Den säger i stort sätt allt som jag känner just nu, så det blir inte
så mycket andra ord och förklaringar än de som redan skrivits.

Jag tycker bara att det är lustigt, att efter att ha spenderat ett helt
år tillsammans så står vi på samma ruta som vi började på idag.

Visserligen har vi nog blivit klokare. Vi känner varandra. Vi vet
vad vi vill. Vi vet vad som borde och inte borde göras. Vi vet vart
vi har varandra. Vi ser ljust på framtiden båda två så gott det går.


De senaste månaderna har det hänt mycket som har fått oss att
lära känna varandra på olika plan. Det har varit smärtsamt, men
nyttigt. Även fast vi båda kände oss så låga så fann vi tillbaka till
varandra på ett sätt. Vi lyckades äntligen lösa någonting.

De sista dagarna innan du åkte ifrån mig precis som på samma
sätt som förra sommaren så hann vi göra några minnesvärda
saker. Det kändes skönt. Och det kanske är det som behövs;
En lång paus. Där båda får tänka, värdesätta, kompromissa.

Och precis som vi sa för ett år sen;
Vi syns i slutet av sommaren. Vi får svar på frågor då.
Vi oroar oss inte under tiden.

Sjunde Juni Tvåtusenelva. En glad dag, en fin dag.

Jag har fått känna hjärtslagen emot mig igen.
Jag har fått känna mig hel igen.
Jag har fått känna mig varm. Lycklig.


"Inget skrämmer mig mer än att det blir som sist.
Nu eller aldrig, med livet som risk."

Jag är en person som tar vänskap som högsta värdighet.
Jag har gång på gång låtit vänner fitta sig, just för att dom
har satt sådana spår i mig att jag inte kan radera dom.

Men även jag når en viss punkt då det helt enkelt inte fungerar
längre. Jag står inte ut, jag vill inte behöva känna mig osäker
på personer som jag kallar vänner. Jag vill kunna ringa dom
dygnet runt om det skulle behövas, att dom ska orka sitta tyst
med mig de stunder jag är ledsen, att de ska kunna få mig att
skratta när någonting tynger mig. För jag ger alltid det tillbaka.

Men när vissa misstag görs, och man inser att de inte tar en lika
seriöst som man själv gör, då räcker det för mig.
Då är det delete, lycka till med livet och kom inte tillbaka.

Men man kan ändå inte låta bli att bry sig.
Det kommer alltid stunder då man undrar hur de mår, vad
som händer i deras liv, hur deras vardag ser ut..

Jag kan inte riktigt bestämma mig hur jag ska tycka och känna.
Jag ser dom dra ner sig i skiten som fått oss till ovänner,
och hur allting bara blir värre och värre för dom.
Då kan man inte riktigt låta bli att bry sig.

Men..
Vem är jag som ska komma krypandes tillbaka och fråga
hur man kan hjälpa dom att må bättre?
Och..
Vilka är dom som förväntar sig att någon annan ska lösa
deras problem och att de ska få luta sig mot min axel
efter all keff historia som ligger bakom oss?

Det är otroligt hur man kan påverka människors liv.


Jag vill inte ha en sådan makt.