Jag är en person som tar vänskap som högsta värdighet.
Jag har gång på gång låtit vänner fitta sig, just för att dom
har satt sådana spår i mig att jag inte kan radera dom.

Men även jag når en viss punkt då det helt enkelt inte fungerar
längre. Jag står inte ut, jag vill inte behöva känna mig osäker
på personer som jag kallar vänner. Jag vill kunna ringa dom
dygnet runt om det skulle behövas, att dom ska orka sitta tyst
med mig de stunder jag är ledsen, att de ska kunna få mig att
skratta när någonting tynger mig. För jag ger alltid det tillbaka.

Men när vissa misstag görs, och man inser att de inte tar en lika
seriöst som man själv gör, då räcker det för mig.
Då är det delete, lycka till med livet och kom inte tillbaka.

Men man kan ändå inte låta bli att bry sig.
Det kommer alltid stunder då man undrar hur de mår, vad
som händer i deras liv, hur deras vardag ser ut..

Jag kan inte riktigt bestämma mig hur jag ska tycka och känna.
Jag ser dom dra ner sig i skiten som fått oss till ovänner,
och hur allting bara blir värre och värre för dom.
Då kan man inte riktigt låta bli att bry sig.

Men..
Vem är jag som ska komma krypandes tillbaka och fråga
hur man kan hjälpa dom att må bättre?
Och..
Vilka är dom som förväntar sig att någon annan ska lösa
deras problem och att de ska få luta sig mot min axel
efter all keff historia som ligger bakom oss?

Det är otroligt hur man kan påverka människors liv.


Jag vill inte ha en sådan makt.