På ett sätt känns det skönt att få en ny chans och försöka göra om allt på nytt för en psykiskt stabil start. Vi kan båda bara göra rätt nu och sikta framåt. Skapa nya minnen och göra om allt för "första gången" igen. Vi kan känna oss trygga på ett nytt sätt och titta framåt samtidigt som vi försöker bleka ner våra dåliga minnen från vårt förflutna.

Men det tar också emot att börja om på nytt. Det tar emot de stunder som jag tänker på vart vi kunde ha varit idag. I vintras trodde jag seriöst att vi skulle packa ner våra saker i lådor och flytta dom innanför en dörr som symboliserade vårat lagom till hösten. Att vi hade kommit så långt att vi skulle ha gemensam ekonomi och att jag skulle få äran att laga romantiska middagar till oss varje dag utan stopp. Att vi varje natt skulle somna till varandras andetag för att sedan vakna upp varje dag till solljus och vackra leenden och planera vad vi skulle göra av dagen. Jag trodde att i samma veva skulle jag få en löftes-ring, eftersom vi båda ville vänta med förlovningar till äldre dagar, men en löftes-ring som syboliserade kärleken från honom och uppskattningen på att jag fanns där vid hans sida och att det inte var i onödan, utan att vi en dag skulle gå längre, men att det var så mycket han vågade lova mig just då. En löftes-ring som syboliserade ett löfte om att det är vi två, kommer fortsätta vara vi två, och att jag inte bara är lycklig för stunden, utan att varenda dag skulle betyda att vi skulle fortsätta göra varandra lyckliga. Men vi är alldeles för långt ifrån dessa saker. Alldeles för långt ifrån.

Så idag, sitter jag i hans rum som är hans hem. Mina saker finns inte längre överallt i hans skåp och lådor, utan de ligger fint nedpackade i min stora väska som försöker rymma skor och kläder uträknade för att passa till så många dagar som jag planerar mitt besök. För det är inte hemma längre, jag hälsar på och jag är en gäst. Jag tar med mig mina kläder hem och tvättar, jag smutsar inte ner hans handdukar med smink, jag laddar inte över privata bilder till hans dator för att kunna blogga,  jag fyller inte kylskåpet med godsaker jag ska unna mig med. Jag tar inte för mig av sådant som förut var en självklarhet. Jag låter hans hem vara hans.  Jag har inte längre hans nyckel på min nyckelknippa och vi måste komma överräns om vilka dagar och tillfällen vi ska träffas så det passar båda, jämfört med innan då vi båda gjorde saker på varsit håll om dagarna men jag ändå kunde komma hit och spendera underbara nätter med honom. Det enda som egentligen finns kvar här som är från mig, är ordet jag ristat in i hans vägg på den sidan han sover på. Och till och med det börjar bli slitet och bleka bort.

Mitt rum är där emot överbelastat med prylar igen, min garderob är proppfull och jag har saker som inte ens har någon rätt plats. Mitt rum är även fyllt med frågor i luften som handlar om hur mina framtida kliv kommer att se ut. Frågor som vart jag ska ta vägen, vad kommer bli mitt hem, vart kommer livet ta mig och när kommer mitt hjärta känna sig nöjd?

Människor växer och utvecklas hela tiden, det slutar vi aldrig med. Och jag känner mig som ett frö som har perfekt mängd av näring, vatten och närhet. Jag är säker på att jag kommer växa mig stark någon dag. Jag undrar vad jag kommer upp som, när det är dags för mig att blomma ut och jag hoppas att jag kommer vara tillräckligt stark att stå emot de vindar och regnfall som väntar mig. Och att solen utvecklar mig till en person med stora drömmar igen, stabila ben att stå på, höjer min självsäkerhet och får mig att känna mig vacker.

Jag är glad över att det inte regnade så mycket idag bara.

Jag får komma ihåg det.