Jag antar att jag har gjort ett vettigt beslut om att ha en person mindre i mitt liv. Det känns tufft, jobbigt och allt sånt där som det gör när man känner sig sviken av sina närmsta. Men jag vet att jag kommer må bättre av det i slutändan, för meningen med vänner är ju trots allt att de ska vara vänner. Och det är såna smällar man får ta i livet tills man hittar de där riktigt äkta som slår alla andra. Men jag hatar verkligen att tro saker om folk, och de själva bevisar att de är raka motsattsen.


En riktigt klock vän sa till mig att vissa saker som jag har märkt på mig själv kan ha orsakats på grund av att jag är stressad både fysiskt och psykiskt. Och så påminnde en annan vän mig om att jag skulle tänka på detta påstående, och jag minns att jag svarade att jag faktiskt inte kan rå för att människor runt omkring mig beter sig som dom gör.

Ungefär så känns det. Många av mina nära har försvunnit de senaste åren. Självklart har jag även vunnit många fina vänner i farten, men dessa människor har inte fört med sig ovishet så jag har inte kunnat vara annat än lycklig med dom. Men jag saknar den där trygga känslan. Att alltid känna sig trygg, att aldrig behöva tvivla på om någon verkligen kommer hjälpa mig upp när jag faller. Det är nog det som tar mest, jag vet inte längre med vissa människor.


Jag hade ett skönt samtal med en vän idag. Vi pratade mycket om framtiden, yttligare en grej jag är orolig över. Och det som är så skönt, är att hon är lika vilsen som jag. Men vi kom överräns om att hjälpa varandra på bästa sätt. Jag saknar henne så mycket. Jag önskar att jag nu på sekunden kunde knacka på hennes dörr med en flaska med god dricka och sätta oss ner och klaga på allt mellan himmel och jord, bara för att få det ur mig. Hon vet så mycket om mig, men hon har aldrig brytt sig. Och hon slutar aldrig att bli förvånad. Säger jag att det är på ett sätt, men i nästa sekund säger att det är på ett annat sätt, så tar hon det. Inga motsägelser, bara frågor för att kunna förstå.

Och jag tror att det är en viktig nyckel i en vänskap. Att förstå varandra. Att aldrig köra fula spel för att orsaka drama, aldrig göra handlingar för att man tror något och att inte lyssna på rykten om personer. För att kunna förstå måste man våga fråga och kunna ge bra svar. Det behövs långa samtal, argument och diskussioner.

Jag saknar de nätter man satt uppe och pratade om allt och inget med en nära. Att berätta om ens djupaste tyngder till de lättaste minnena. Jag saknar att efter intensiva samtal komma på att natten har närmat sig morgon. Jag saknar att dela med mig av allt som jag inte gjort på så länge. Inte på samma sätt. Jag saknar att lyssna på spännande historier om helgalna dagar, roliga fester, dramatiska bråk, ledsamma stunder.

På något sätt känns så mycket inte likadant. Men det finns ingenting som säger att det här inte är till det bättre.
Att jag har förlorat människor som står mig nära på grund av såna enorma felsteg de tagit har inte dragit ner mig helt, det är en tyngd självklart, men jag fortsätter gå. Och jag har människor som går med mig.

Så egentligen vill jag väl säga att jag är nöjd med hur allting är nu, men jag vet innerst inne att jag kommer känna att allt har fallit på plats och verkligen är perfekt någon dag snart. Det handlar nog mycket om mig själv också.