Vi låtsades som att alla andra inte fanns där. Vi var i vår egna värld igen. Den världen då vi alltid räknades som just Vi. Vi båda försökte få fram någonting. Velade med vilka ord som borde sägas först. Du började.

Försökte förklara. Försökte säga allting som du redan sagt till mig de senaste åren. Och jag fick höra det igen. Hur glada vi gör varandra och hur vi är så duktiga på att få varandra att må så jävla kasst. Och när jag vågar höja blicken och titta in i dina ögon så vet jag att det är du som lider mest. Därför gördet så ont. Du är inte någon som förtjänat det här. Förtjänat någon som mig.

Du hade släppt ut allt ditt hjärta bar på och stod där helt obeväpnad. Och jag sparkade bara på dig, gjorde det hela snäppet värre. Och jag kan inte rå för det. Oavsett hur underbart och lätt allt blir när det är bara vi två så räcker det ändå inte för mig. Det tar emot, utan någon speciell anledning.

Vi båda lyckas inte veta när det är dags att ge upp, lägga det bakom oss, och gå vidare. Det har alltid varit så fint. Två trasiga hjärtan som passade så jävla bra ihop. Det borde inte vara så svårt att lägga personer bakom sig. Det borde inte vara så lätt att sakna en person fastän man vet att det är bäst så här.

Du. Jag. För oss själva.