Vi är väldigt naiva. Eller rättare sagt; Dumma.

Så som vi inbillar oss att sanningen skulle vara menat på ett annat sätt och som om falskhet inte ens existerade. Som om det finns människor som har en ren själ och som inte ens i tankarna längtat efter en annan. Som om kärlek var så enkelt som vi blev uppväxta med. Som om kärlek egentligen inte är en pirrig känsla som mestadels tyngs ner av irritation, frustration, svartsjuka, misstankar, förhoppningar, ovishet samt självkränkning. Som om vi alla inte skyller den andras felsteg på oss själva.

Så som vi inbillar oss att bara några ord kan få hela pjäsen att sluta annorlunda. Som om våra ord gjorde någon skillnad. Som om hans handlingar berodde på dig. Som om han inte ville det själv. Som om han skulle vara en bättre person om ansvaret låg i dina händer istället. Som om man måste anstränga sig för att bli älskad.

Så som vi inbillar oss att han har blivit en bättre person. Så som vi inbillar oss att det är vi som gjorde honom till den bättre personen. Som om han inte spelar med. Som om han inte ser igenom våra skådespel. Som om han inte är den bättre skådespelaren som försöker komma åt huvudrollen. Som om han inte vet vilken makt han har som kan skriva om manuset. Som om vi inte tar det och övar upp en ny roll för att passa in där bredvid honom.

Så som vi inbillar oss att han kommer stanna tills föreställningen är slut. Så som vi inbillar oss att han kommer spela pjäsen en gång till. Som om han inte har andra erbjudanden. Som om han inte säljer sig till en annan. Som om han inte roffar åt sig det användbara runt omkring honom. Som om han aldrig skulle kunna slänga tillbaka biljetterna på dig.